(September 19, 1772, Valencia, Spain CJuly 22, 1850, Madrid, Spain) was a Spanish painter, considered the best portrait painter of his time. Vicente Lepez y Portaña was born in Valencia on September 19, 1772. His parents were Cristebal Lepez Sanchordi and Manuela Portaña Meer. Vicente Lepez began formally studying painting in Valencia at the age of thirteen, he was a disciple of father Antonio de Villanueva, a Franciscan monk, and he studied at the Academy of San Carlos in his native city. He was seventeen when he won first prize in drawing and coloring receiving a scholarship to study in the prestigious Academia Real de Bellas Artes de San Fernando in Madrid. For the following three years in Madrid, he apprenticed with the Valencian painter, Mariano Salvador Maella. Vicente Lepez returned to Valencia in 1794 and subsequently became vice-director of painting at the Academy where he had studied as a boy. In 1795 he married Maria Piquer, they had two sons: Bernardo Lepez Piquer and Luis (1802-1865), who were also painters, following their father's style but with little accomplishments. In 1801 Lepez was named President of the Academy of San Carlos.  Related Paintings of Vicente Lopez y Portana :. | Ramon Maria Narvaez, Duke of Valencia | Portrat des Francisco de Goya | La infanta Luisa Carlota de Borbon | King Charles IV of Spain and his family pay a visit to the University of Valencia in 1802 | Portrait of Maria Francisca de Assis de Braganca |
Related Artists:
Francis Picabia
French Dadaist/Surrealist Painter 1879-1953 was a well-known painter and poet born of a French mother and a Spanish-Cuban father who was an attach?? at the Cuban legation in Paris, France. Born in Paris and financially independent, he studied under Fernand Cormon and other at the Ecole des Arts Decoratifs in the late 1890s. In the beginning of his own career, from 1903 to 1908, he was influenced by the impressionist paintings of Alfred Sisley. From 1909, he came under the influence of the cubists and the Golden Section (Section d'Or). The same year, he married Gabrielle Buffe. Around 1911 he joined the Puteaux Group, which met at the studio of Jacques Villon in the village of Puteaux. There he became friends with artist Marcel Duchamp and close friends with Guillaume Apollinaire. Other group members included Albert Gleizes, Roger de La Fresnaye, Fernand Leger and Jean Metzinger. In 1913 Picabia was the only member of the Cubist group to personally attend the Armory Show, and Alfred Stieglitz gave him a solo exhibition at his gallery 291. From 1913 to 1915 Picabia traveled to New York City several times and took active part in the avant-garde movements, introducing modern art to America. These years can be characterized as Picabia's proto-Dada period, consisting mainly of his portraits mecaniques. Later, in 1916, while in Barcelona he started his well-known Dada periodical 391, modeled on Stieglitz's own periodical. He continued the periodical with the help of Duchamp in America. Picabia continued his involvement in the Dada movement through 1919 in Zurich and Paris, before breaking away from it after developing an interest in Surrealist art. (See Cannibale, 1921.) He denounced Dada in 1921, and issued a personal attack against Breton in the final issue of 391, in 1924. The same year, he put in an appearance in the Rene Clair surrealist film Entr'acte, firing a cannon from a rooftop.
Elie Nadelman
Polish-born American Abstract Sculptor, 1882-1946,was an American sculptor, draughtsman and collector of Polish birth. Nadelman studied briefly in Warsaw and then visited Munich in 1902 where he became interested in Classical antiquities at the Glytothek. He lived in Paris from 1904 to 1914, closely involved with the avant-guarde, exhibiting at the Societe des Artistes Independants and at the Salon d'Automne from 1905 to 1908. His first solo exhibition in 1909 at the Galerie Druet, Paris, revealed a large series of plaster and bronze classical female heads and full-length standing nudes and mannered Cubist drawings; the latter purchased by Leo Stein, who had brought Picasso to Nadelman's studio in 1908. For the most detailed and accurate studies of Nadelman's work from 1905-12, which was of crucial importance for early 20th c. modern sculpture, see Athena T. Spear in Bibliography. He moved to the United States (becoming an American citizen in 1927) during the outbreak of World War I, married Mrs. Viola Flannery, a wealthy heiress,and assembled a large, museum quality collection of folk sculpture.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.